Onsjö poängterar i kapitlet ”Specialpedagogik
i en skola för alla” att lärmiljön inverkar på behovet av specialpedagogik och
ibland kan ha en helt avgörande betydelse. Vi håller med och tycker att litteraturen
i övrigt tappar fokus på det till stor del. Jag arbetar en hel del på Stavgards
järnålderslägerskola och vill ta upp några exempel därifrån på hur
stigmatiseringen för barn med särskilda behov kan brytas.
Vanligtvis informerar
klassläraren oss om problem med vissa elever. För det allra mesta fungerar det
dock utmärkt och inte sällan är det ”problembarnen” som hamnar i topp. I och
med att eleverna får arbeta med hela kroppen, inte bara med huvudet, får även
de mest rastlösa eleverna tillräcklig stimulans för att orka lyssna på
genomgångarna och de hugger mer ved och täljer snyggare krokar än någon annan.
Det händer till och med att vi frågar oss när klassen åkt hem: ”Den där
elevassistenten som var med, vem hade han ansvaret för?”. Här har vi alltså umgåtts med klassen i två dagar
och inte märkt av att någon elev stuckit ut. En elev som har sådana problem i
skolan att denne behöver en assistent. Nu kan i och för sig eleven ha andra
problem än sociala störningar men även barn med ADHD och asperger brukar fungera
bra på Stavgard.
Ett exempel som ligger mig
extra varmt om hjärtat är en klass som fick uppgiften att skriva om Stavgard när
de kom tillbaks till skolan. En elev med läs- och skrivsvårigheter, som normalt
har mycket svårt att få ur sig någonting i skriven form briljerade. Hens
berättelse var den absolut bästa, både innehållsmässigt och språkligt (bortsett
från stavningen). Då förstår man vilket djupt intryck Stavgard gör på eleverna
och hur viktigt det är att komma bort från klassrummet ibland.
Eleverna på bilden har inget samband med texten i artikeln
För mer info om Stavgard: stavgard.se
Ett bra inlägg Martin. Att kunna flytta ut undervisningen från klassrummet är något jag också tror mycket på.
SvaraRaderaHar vid ett antal gånger varit på besök på mina barns lektioner och kan lätt konstatera att det finns mycket energi i de flesta barn. Att kunna ha en varierande undervisning i form av exempelvis lektioner utomhus ser jag som bara positivt. Ett rätt slående och intressant exempel är när jag frågar mina egna barn om deras skoldag och hur den har sett ut. Det är övervägande fysiska aktiviteter dom vill berätta om, exempelvis att dom varit i skogen och plockat olika löv som dom sen ritade av på papper. Som förälder är man ju intresserad av allt skolarbetet men vill man få reda på hur det går i de mer teoretiska ämnena så är det mer direkta frågor som gäller för att få några svar. Att som lärare försöka hitta kombinationer runt lärandet i form av miljö, teori, praktik ser jag som väldigt spännande och inspirerande.
Bra skrivet Martin. I boken specialpedagogisk verksamhet kap 4 så (pojken med tidningen) så tycker jag man kan hitta likvärdiga saker som de du nämner. Att få jobba med händerna, byta miljö och mönster är ju otroligt viktigt för dessa barn. Alla vill ju känna sig bra på något och det är lätt att man får en roll i en klass som "den stökiga" och det lever kvar även de dagar man inte är stökig. Fler skolor borde besöka din gård!
SvaraRaderaTack för bra inlägg Martin. Många intressanta tankar och frågor väcktes. I vår grupp nr. 7 har vi diskuterat det mycket, just att flytta ut undervisningen ur klassrummet. Det går att få in flera ämnen genom att vara i naturen, och på så vis får eleven arbeta med flera sinnen och även fysiskt aktivera kroppen. Många lever idag i ett stillasittande liv, just därför tror jag att det är viktigt att få ut eleven och aktivera och stimulera flera sinnen.
SvaraRaderaJag tror du är "SPOT ON " här! Det var det jag gillade med Deweys tankar om pedagogik, learning by doing. Barn är inte gjorda att sitta stilla i långa perioder och jag tror absolut att man kan få mer engagerade och kunskaps törstiga elever om man blandar in aktivitet i pedagogiken. Jag blev jätteglad och väldigt inspirerad när jag läste din beskrivning om eleven med skriv och lässvårigheter och hur ni efter två dagar inte visste vem som var i behov av assistent. Det kan ha varit första gången de eleverna inte blev sedda med just de "speciella barn " glasögonen som vi vuxna så lätt tar på oss. Som Annie ovan nämner, alla vill känna sig bra på något och ditt inlägg visar just på en sådan situation! Ger hopp för framtiden! Tack Martin!
SvaraRaderaDitt inlägg gör mig glad. Ni gjorde skillnad i den elevens liv. Han fick glänsa, bli positivt sedd, kanske för första gången i sin klass eller i sitt liv. Omväxling i lärande och arbetsmilö, se saker "live" och ibland en annan kunskapsförmedlare berikar och inspirerar elever. Att då och då byta ut inomhusmiljön i klassrummet mot världen och naturen utanför och kanske åka lite kommunikationer motiverar nog alla; både lärare och elever. Om det sen lugnar rastlösa, uttråkade elever och höjer funktionshindrades prestation och självkänsla, så är det en "win-win situation".
SvaraRadera