Detta förbannade bloggande

Det är nog inte bara vi i grupp 4 som tycker att bloggandet känns som en rätt meningslös tidstjuv och undrar vad vi egentligen ska lära oss på det. Det är en befogad fråga på universitetsnivå men i grundskolan kan bloggen vara ett bra verktyg som grund för många aspekter inom undervisningen och kan kopplas till flera olika teorier.

Eleverna får ett syfte med att skriva (pragmatism) och kan få feedback från släkt och vänner (Sociokulturella perspektivet och behaviorism). För att få inspiration till sitt blogginlägg kan de hämta inspiration från vad andra skrivit genom att surfa runt på nätet (kognitivism).

Överfört till en mer konkret nivå finns här möjlighet att träna sina språkliga förmågor – ingen vill väl skylta offentligt med stavfel och särskrivningar? Värdegrunden kan få sin plats i och med diskussioner om nätetikett. Användning av digitala verktyg har blivit ett självändamål i skolan och även det kravet uppfylls.

Genom att eleverna skriver om vad de gjort under skolveckan upprepar de sina erfarenheter för sig själva och även där kommer Piagets teorier om hur kunskap förs in i långtidsminnet fram i ljuset. På så sätt kan alla ämnen gynnas, inte bara svenskan. Förarbetet till bloggandet kan med fördel ske som ett grupparbete med ledning av läraren. Nu anar jag att Vygotskij ligger och ler i sin grav.

Men tillbaka till utgångspunken: vad ska vi lärarstudenter få ut av att blogga själva? Vi som aldrig förut bloggat uppmärksammas på att man kan göra det men i övrigt vete tusan. 

Using behaviorism

Veckans tema i kursen har handlat om människans inlärning och utveckling. Olika inlärningsteorier som studerats av berömda forskare och psykologer har upplyst oss och förklarat drivkraften bakom människans utveckling.

Ett av dessa teorier som jag funderat mycket kring är behaviorismen som utvecklades av Pavlov, Watson och Skinner. De hävdar att människan formas av sin omgivning och att inlärning sker genom vad vi förväntar oss av en viss situation sedan anpassar vi vårt beteende därefter. De beteenden som vi belönar kommer att upprepas medans beteenden som vi bestraffar kommer att avta.

Vi i gruppen är överens om att det är en enkel teori att förstå och tillämpa i klassrummet.
Men är det verkligen så svart och vitt att vi kan kontrollera och modifiera ett beteende?
Kan vi alltid förvänta oss ett önskvärt resultat när vi använder behaviorismen?

Jag minns de stökiga eleverna i min klass när de betedde sig dåligt fick de bli utslängda av läraren ur klassrummet som straff för sitt dåliga beteende. Men det kändes att de var lite häftigt för de att bli utslängda kanske även roligare var det att vara ute och spela fotboll på skolgården.

Jag anser att behaviorismen är ett sätt att utöva sin makt som lärare över eleven. Det ger inte alltid den effekt man förväntar sig.
För att skapa arbetsro i klassrummet får man som lärare försöka få alla elevers uppmärksamhet genom att klargöra syftet med lektionen, få elever att känna sig delaktiga i undervisningen samt skapa variation i undervisning för att de ska kännas roligt för alla.

Hur gör ni med stökiga elever? Vad delar ni för tankar kring behaviorismen?

Kolla klippet!

http://youtu.be/KYDYzR-ZWRQ

Stavgard visar vägen

Onsjö poängterar i kapitlet ”Specialpedagogik i en skola för alla” att lärmiljön inverkar på behovet av specialpedagogik och ibland kan ha en helt avgörande betydelse. Vi håller med och tycker att litteraturen i övrigt tappar fokus på det till stor del. Jag arbetar en hel del på Stavgards järnålderslägerskola och vill ta upp några exempel därifrån på hur stigmatiseringen för barn med särskilda behov kan brytas.

Vanligtvis informerar klassläraren oss om problem med vissa elever. För det allra mesta fungerar det dock utmärkt och inte sällan är det ”problembarnen” som hamnar i topp. I och med att eleverna får arbeta med hela kroppen, inte bara med huvudet, får även de mest rastlösa eleverna tillräcklig stimulans för att orka lyssna på genomgångarna och de hugger mer ved och täljer snyggare krokar än någon annan. Det händer till och med att vi frågar oss när klassen åkt hem: ”Den där elevassistenten som var med, vem hade han ansvaret för?”.  Här har vi alltså umgåtts med klassen i två dagar och inte märkt av att någon elev stuckit ut. En elev som har sådana problem i skolan att denne behöver en assistent. Nu kan i och för sig eleven ha andra problem än sociala störningar men även barn med ADHD och asperger brukar fungera bra på Stavgard.

Ett exempel som ligger mig extra varmt om hjärtat är en klass som fick uppgiften att skriva om Stavgard när de kom tillbaks till skolan. En elev med läs- och skrivsvårigheter, som normalt har mycket svårt att få ur sig någonting i skriven form briljerade. Hens berättelse var den absolut bästa, både innehållsmässigt och språkligt (bortsett från stavningen). Då förstår man vilket djupt intryck Stavgard gör på eleverna och hur viktigt det är att komma bort från klassrummet ibland.

Eleverna på bilden har inget samband med texten i artikeln

För mer info om Stavgard: stavgard.se

Vi lär oss olika

Veckans ämne har handlat om specialpedagogik, och vi i vår grupp har pratat mycket om hur vi alla är olika och att vi lär oss på olika sätt, det spelar ingen roll om vi går i förskoleklass eller på gymnasiet. Artikeln som vi baserat denna texten på handlar om gymnasiet, men vi anser att den går att översätta till alla åldrar, även oss själva.

Vi kommer in i skolan med olika förutsättningar, som mycket av vår litteratur till denna kursen tar upp, och vi som lärare måste vara lyhörda och lära oss förstå hur just våra elever behöver ha det för att lära sig på bästa sätt. Det finns troligtvis ingen som lär sig på samma sätt som någon annan och vi anser att det är viktigt att läraren kan jobba utefter detta. En del är teoretiker och lär sig bäst i skolbänken medan andra vill vara ute och arbeta praktiskt, hur kan vi tillmötesgå detta? Dock är det kanske lättare sagt än gjort att genomföra allt man kanske skulle vilja, det handlar ju om ekonomi och resurser, motivation och förutsättningar i t.ex. miljön. Bor du i en storstad och eleven behöver arbeta praktiskt, är det kanske inte så lätt att gå ut och hämta kottar, då får man försöka hitta ett annat sätt att jobba.

Hur skulle ni jobba med en klass för att alla ska få jobba på "sitt" sätt? Varför väljer ni att jobba på just det sättet? Hur får man ihop en bra gruppdynamik med elever som kräver individuella upplägg?

Länk till artikeln: http://www.dn.se/arkiv/nyheter/sa-lar-du-dig-mer-pa-kortare-tid

http://tystatankar.com/2012/05/26/en-turbulent-vecka/

https://mittflippadeklassrum.wordpress.com/2014/05/11/nationella-prov-i-nationens-intresse/

Här är vi!

Här kommer en presentation av grupp 4:

Ruth Andersson
Jag är 25 år gammal och har eget företag där jag tränar travhästar. Jag har i dagsläget 20 hästar som jag arbetar med, men tack vare att jag är min egen chef kan jag moderera med arbetstider och har därför tid att studera också. Hästbranschen är svår och läraryrket är ett tryggt arbete som jag gärna vänder mig till om jag känner att det är dags att ha hästarna på hobbynivå. Jag har läst ett års psykologi på Högskolan Väst och så har jag läst ett år Grundlärare F-3 på Högskolan Dalarna distans, men pga. för mycket arbete avbröt jag och börjar nu här 1,5 år senare.


Runza Poules
Jag heter Runza och är 27 år, född i Irak men flyttade till Göteborg 2001 där jag bor kvar idag med min man och 2,5 åriga son och väntar nu vårt andra barn.
Jag tog studenten 2007 efter att ha gått i det naturvetenskapliga programmet, började därefter på apotekareprogrammet men hoppade av efter ett år och började jobba inom en rad olika yrken.
 Jag utbildade mig till arbetsledare men kände att jag vill ha ett yrke där jag kan utveckla mig ständigt.
Min flerspråkighet gav mig möjligheten att arbeta som studiehandledare med nyanlända elever inom olika skolor i Göteborg kort därefter bestämde jag mig för att bli lärare och började på grundlärarprogrammet på Karlstads universitet, distans formen passade bra att kombinera med familj och jobb.
Familjen tar en stor del av fritiden idag men jag har alltid varit intresserade av att resa och utforska nya platser och kulturer. En resa världen runt är en dröm jag har haft länge och hoppas på att förverkliga så snart som möjligt.

Martin Andersson
Jag är 41 år, snart 42 och bor på en liten gård på Gotland med fru och två barn, 9 och 11 år. Vi har ett tjugotal tackor och det får räknas som rent hobbyjordbruk. Jag har en massa olika utbildningar bakom mig men det spretar åt alla håll: Ekoteknik, agrarhistoria och forntida teknik. Efter att ha tröttnat på att sitta som byråkrat på länsstyrelser så började jag timvikariera i skolan för två år sedan och hade terminsanställningar under förra läsåret i låg- och mellanstadiet. Nu läser jag 4-6. Fritid är nästan ett okänt begrepp men om jag får en lucka beger jag mig gärna ut och skådar fågel.



Phakjira Jansawang
Lärcentra Arvika F-3. Jag är 41 år och bor i Arvika. Kommer från Thailand. Jag flyttade till Sverige 2007 och hamnade direkt i en mysig stad, Arvika. Jag är ensamstående mamma, har en dotter som är 16 år och hon går i gymnasieskolan den andra ringen. Så om ett och ett halv åt tar hon student. Efter att har varit i Sverige 2 år fick jag gymnasiets, och började jobba inom vård samt hotells jobb och studiehandledare. Med 6 år erfarenhets arbete med människor tycker jag att det var roligt och utmanat. Under arbetstiden,år 2012 läste jag specialpedagogik distans kurs på Kalrstadsuniversitet och det blev av. Nu arbetar jag dagtid inom skola i Arvika, som vikarie, studiehandledare och modersmålslärare och trivs bra med ungdomar, därför känner nu att det är dags att skaffa sig någon utbildning, vilket är lärarutbildning. Om framtiden vet jag inget om, men ska göra mitt bästa var jag än befinner mig.

Grupp 4

Detta är bloggen för grupp 4 i distanskursen för grundlärarprogrammet på Karlstads Universitet. Vi kommer inom kort presentera oss.